Om Äppelbo finner man inte något i skrift omnämnt förrän i slutet på 1500- talet.
I ett rågångsbrev av 1573 omtalas socknen vid namn i en tvist mellan Malung och Äppelbo om en gränsdragning. Ett annat omnämnande finns i Dala-Järna jordabok 1417, i samband med bytesbrev, men inte under namnet Äppelbo.
Men fornlämningar visar att här har det bott folk till och från tidigare.
Under senare stenålder gjordes jaktresor hit med olika längd. En del jägare blev kvar här och begravdes. Sådana gravar finns kända i synnerhet vid Harn i Busjön, där tio gravar har hittats.
Tappade eller på annat sätt kvarlämnade redskap har hittats på andra platser. Bland fynden kan nämnas trindyxor, skifferdolkar, spjutspetsar, och eldslagningsstenar de har hittats efter älvens stränder och tillrinnande åar.
När vi kommer fram till järnåldern och vikingatiden finns lämningar av slaggvarp, en lämning efter järnframställning, på flera platser i socknen främst efter Noret, som är Busjöns avrinning ut i Västerdalälven. Men även vid själva älven finns fynd. C 14-daterade fynd placerar dessa till mitten av 700-talet e. Kr. Till och från nämns sedan Äppelbo, för det mesta i samband med gränstvister med Malung.

Under Gustav I Vasa, kung av Sverige, byggdes den första kyrkan, ett kapell under Nås församling. Den utvidgades sedan år 1664, för att 1771 ersättas av en större, timrad kyrka. Fram till 1880 fanns också en klockstapel vid sidan om kyrkan, denna revs sagda år och ersattes av ett torn sammanbyggt med kyrkan.
Ett flertal sägner finns också om hur Äppelbo blivit befolkat.
En är att bönder från Leksand kom hit och anlade fäbodar på Säla, därav namnet, fäbod = sälgberg. En kvinna har då namngivits som Apollonia el. Abluna, detta namn skall sedan ha med tiden blivit Äppelbo.
En annan är att här har efter istiden bott skogslappar, som för övrigt var allmänt förekommande i den då beboeliga delen av landet. Man söker genom detta en förklaring till namnet Lappheden i norra delen av socknen.
Enligt en utredning av Harry Stål i Uppsala härleder sig namnet Äppelbo från "Äppele", dvs vildäpplen, och "bo", liktydigt med fäbod. Motiveringen skulle vara att det på Sälen fanns ett kraftigt vildapelbestånd.
Under tidens gång menar somliga att deras ättlingar blandades upp med militärer som fick förläningar här efter Karlarnas krig. Andra menar å sin sida att kringströvande försäljare stannade här för gott, de refererar då till zigenare och andra som sa att de kom från Äppelbo. För en del är då detta en förklaring till att så många blev hästhandlare här i Äppelbo.
När man talar om Äppelbo såväl som övriga Västerdalarna stannar man oftast i dalgången som är tätast befolkad, men glömmer den omgivande skogsbygden.

Karl IX insåg ju att här fanns outnyttjade resurser att ta vara på. Han erbjöd därför svenska finnar, de var då samma land, att flytta till Sveriges skogsland på förmånliga villkor. Dessa gränstrakter är nu kända som finnmarken. I Äppelbo är det byar efter Värmlandsgränsen från Milsjöheden, på Malungssidan till Laxtjärn i Nås finnmark. De är Nybofjäll, Päckfall, Lakoberg, Valåsfjäll, Sågbyn, Ärtberget och Sågen bl.a.
 

Några reserapporter.

Linne beökte Äppelbo i augusti 1734, han var då 27 år, med sitt sällskap av experter, vägen från Malung beskrevs sålunda "Ifrån Yttermalung reste man 5/4 mil till Äppelboda
varest hela vägen låg över en skog och var nu mycket våt och brofull, dess-utom ej den bästa.Här blev man över natten och var här en annexkyrka till Nås försambling. Skogen var ojämn, blandad av tall och gran. Jordmånen var divers av mo, klappur och mylla. I dag hade man föga andra örter än dem man tillförne sett. Linnea stod ymnigt med frukt allestädes i skogen. Böndren i Norrland koka henne och lägga på torrvärk(reumatism).
Sent på aftonen, förr än man kom fram till Äppelbo, flög en nattfågel på vägen frammanför hästarna. Vår jägmästare lade honom neder med en hagelbössa, fastän det var så mörkt att han ej sikta kunde. Den beskrevs således: nattskräva(nattskärra). Han var stor som en gök, allt ovanpå grå eller svart, vitt och ganska litet blackt färgad, varpå små längsgående fläckar voro strödde. Denna fågel haver gemensamt med alla andra nattfåglar först att han har stort huvud sedan stora ögon.
Den 9 augusti bröt man opp om morgonen ifrån Äppelbo, då vägen följde först ett litet stycke floden. Straxt tog mot en skog av 5/4 mil, varpå man anlände till Järna annexkyrka, varifrån man hade 1 mil till Nås kyrka, där man blev över natten. När man rest över ¾ mil från Äppelbo låg neder i en myra 3:ne lappkojor, som där av gållapparna blivit uppbyggda, ty här i församblingen eller pastoratet äro 2 lapphushåll indelte, vars flit i sina kristendomsstycken av prästerna berömdes. Efter 1 mils resa från Äppelbo for man över en ansenlig flod, Wanåen kallad, över vilken låg en flottbro".


Näste resenär som passerade Äppelbo var Abraham Abrahamsson Hylphers som, då 22 år gammal, kom norrifrån som Linné. Året var 1757. Han konstaterade att armod och svält lurar bakom även de besuttna böndernas husknutar, detta beror på älvens översvämmningar och frostnätter, missväxt och nödföda. Barkbrödstider var något återkommande, nästan ett normalt tillstånd:
Bröd brukas här af flere slag. Tunn-bröd af så kallat Dross-mjöl, det är af okastad (med slöm-säd och agnar torkad och allenast ifrån mullen ränsad) Hafra, är Allmogens Helgdags-bröd de bästa tider och år. Detta bakas utan gäst i tunna stora och runda kakor, som sedan ihop wikas, men dock icke möglas. I wardagslag brukas allmänt sämre Tunn-bröd, såsom af mäsk, malne Råg-agnar, hela ax med något af öfwersta Råg-halmen och dylikt mera. Här wid wänjas alla ifrån spädaste åren, ja ock månge wid Tunn-bröd, som har blandning af bark-mjöl, på det, wid infallande missväxt, Bark-skorpan (så kallas här bark-brödet) må kunna fördragas. I hårda år sönderhackas, torkas och males halm, Wäpling (Trifol.) Syra (Rumex), som här kallas Frögräs, Eldmörke eller Mjölkgräs, (Epilobium), ben af Creatur och Foglar m.m. Eljest bruka de fattigare med detta ben- eller som de säga bred-mjöl, strö under och öfwer kakorna, då de bakas och gräddas. Bark-skorpa och Nässelkål räknas här för den swåraste hård-års maten.

Hemman-talet (innevånare) är allenast 8 21/32, som utgör 10 Soldater, bebos af 137 Matlag, 367 Mantals-skrifna, och ungefär 700 personer, Finnmarken inbegripen, som består af 6 Finn-torp, hwilka äro belägna emot Wemelands sidan. Större byar äro Sälen, Ofwanhed, Storbyn, Råg-sweden m. m. (1631 nämnes här 40 Utlags-Bönder.)
Penninge inkomster winnes något litet genom Kabb-huggning och körslor om wintern wid de närmast belägna Bruk.... Detta wärke eller de så kallade Kabbar, som här på skogarne om winteren huggas för Fahlu Grufwas och Bergslagens behof, befordras om wårtiden genom åtskillige bäckar och strömmar fram till Elfstranderne och då Floden begynner stiga blifwer detta Timmer af Bergslagens Ombudsman räknadt och af Allmogen kastadt i Elfwen, som sedan gemensamt befordrar flottningen.
Åkren som mäst består af sand-mo och myrjord, skadas ofta wid Elfwens stigande, och är således ganska ringa, ty Crono-tjonden, efter 1775 års längd,(A.A.H. gjorde justeringar i texten mellan - 64 0ch - 82) war allenast 28 ¾ Tunnor. Då swåra år infalla, söka en stor del sitt under-håll ned i landet; emedan orten är fattig. Land-hafra är et allmänt ogräs, som i Wester-Dalarne ganska mycket dämpar den goda säden, är swår at utrota, och gör ännu så stor skada, som i Virgilii tid, då det hette: Infelix Iolium & steriles dominantur avenae.
 

Ängarna äro mycket tufwiga. Myr-slogar finnas 3 till 4 mil ifrån byarna. Boskaps-skötslen utgör någon del af Socknens näring, och säljas härifrån Creatur till andra orter.Winter-tiden gifwa de sina Mjölk-kor 3 gånger foder om dagen, med så kallade Brässel-byttor. Gräs-wäxten är öfwer alt i Wester-Dalarne ganska stackug.
Elfwar, Strömmar och Sjöar finnas här flere. Fiske idkas i många små sjöar. Wester-Dals Elfwen, som genom denna Socken framlöper, får här många tillökningar af mindre strömmar. ... är här en annan stor Å, Granån kallad, som befordrar Kabb-flottningen fram till Dal-Elfwen. Berg omgifwa Socknen på alla sidor, af hwilka et, så kalladt Hundfleen, är så högt, at Lima fjäll der kunna ses på 8, 9 mil.
Klär-drägten är mycket förändrad emot förra tider. I allmänhet hafwa karlarne hwita, och qwinfolken swarta tröjor. På Brölloppen har Brudgummen blå tröja, med 2 silkes-band i kors öfwer axlarna, det ena rödt och det andra rosigt. de prydas tillika med långa hwita halsdukar, sydde på ändarna med silke af flere färgor, som böra hänga ned på råcken. Hatten utsiras med flera rosiga band. Alla ogifta drängar rida, både winter- och sommar-tid för Brud-skaren. Brud-pigorna hafwa röda tröjor, gröna kjortlar och bara flätade hufwud med många glitterband.
Stensbo Boställe, det enda i Socknen, är anslagit för Capitain wid Wester-Dals Compagnie. Crono-Befallningsman bor här i Socknen på sin egen gård, i byn Ofwanhed. Tingslag hafwer Allmogen tillsammans med det Öfra Gäldet i Malung. Fattig-hus finnes icke.
Resan fortsattes i dag (29 juli), widare. Emellan Äppelbo och Jerna Kyrkor war 2 ¾ mil, mäst skog och djupa sand-hedar.

1765 kom nästa resesällskap, Gahnarna: Johan Gottlieb, Henric, och
Hans Jacob. Samt en kamrat; Johan Isac Adelswärd.
De var alla ungdomar mellan 17 och 20 år.
De omtalar bl.a. att Landscammereraren Eric Berggren, Äppelbo är ägare till ett järnbruk, baserat på myrmalm, i Femtaforss vid Femtån mellan Malung och Värmlandsgränsen.

De intog middagsmål med sagde man och replikerar sålunda:"Han var ganska artig i glättuga sällskap, fast fruentimber ej kunde vara särdeles belåtna med dess fritalighet och öppenhjertighet." Han berättade att han i Äppelbo var känd som och kallades "allmänt för Äppelbooxen".
Gahnarna pekade också på den svåra försörjningen på orten med översvämningsrisker och missväxt. Klimatet passade bättre för boskapsskötsel.
Resenärerna poängterade frieriet i bygden, "att ligga på jällen, som det kallas. Ynglingarna klädda i sina helgdagskläder springa till sin fästmö att känna på liggen. Sådant frieri varar ibland 10 å 12 åren och kan hända att de ändock ej gifta sig tillhopa."
Näste resenär som blivit omskriven var Carl Axel Gottlund som 1817 reste på finnmarkerna i Västerdalarna och Värmland. Han var väl utrustad för strapatser med skjutvapen, rysk sabel, kläder, skrivdon, flöjt, vägkarta och kompass. Hans vägvisare var Hylphers dalaresa.
 

Från Tyngsjö gick färden över Nybofjäll, Valåsfjäll, Sågen och Säfsnäs. Hur man hade det växlade från gård till gård. Några hade det gott i prydliga hem, men flertalet levde i svår fattigdom.
Valåsfjäll eller Valåsen beskriver Gottlund sålunda:"Valåsen som erhållit sitt finska namn (Laukkumäki) af en backe kallad Laukku harju 1/8 mil från gården åt norr i anledning deraf att de gamla finnarne, då de fordomdags jagade efter elgar, så hängde de vanligen sin vägkostkont och sin väska (laukku) i en furu på denna ås (harju) ty här fanns ett smalt ställe, dit de från ödemarken sökte jaga dem. Det svenska namnet åter vål är föranledt deraf att blåsten ofta här ikullstjelpt stora träd, som ligga ikullvräkta.
Den första åbo som här nedsatte sig var, Henrik Mattsson Siikainen från Skärfjällen, så der om-kring 1770, han hade 10 barn. Jag hade redan förut af finnarne i Tyngsjö hört omtalas, bland annat, det gårdsägaren här skulle hafva många slags böcker, hvilka han hvarken kan läsa eller förstå, såsom t.ex. Zorns tyska ornitologi, en latinsk A.B.C. bok m. fl."
..".När maten var på bordet, åt jag deraf intet annat än af en orörd filbunk, ty deri hade man ju omöjligt kunnat inpraktisera något gift. ....så att jag fann det rådligast att hiskligt fort låsa igen min kappsäck och avresa, som hjälp fick jag en af hans söner, en djerf och otäck pojke att skjutsa mig härifrån till Sågen."
Sågen har först blivit bebyggdt av en finne, benämnd Måns Gustavsson ifrån Råda...
Här har nu sedermera, många gånger, varit omsatta nya åboer, allt sedan den tiden lägenheten kom att lyda under bruket. Nästa dag företogs färden till Kvarnberget.

Vi kommer så tlll Maximilian Axelsson 1855.
Han kommer, liksom Linné m. fl. från Malung och säger:"Gränsskogen mellan Malung och Äppelbo är vid pass 1 ¼ mil lång och jag kunde der ej upptäcka någon enda bostad. Men skogen blef allt skummare och skummare och då jag ändtligen utkommen ur den passerades Äppelbo kyrka, var det äfven här, på öppna fältet, djup skymning. Till venster stod det ansenliga Hundflensberget, så mörkt och allvarsamt, men på den vida slätten låg deremot ännu en ljusning öfver fälten, och de talrika bostäderna gåfvo landskapet der litet mer lif.....
Men snart såg jag ett annat vattendrag, (än Dalelfven), framför mig, en liten å, Noret kallad, och bortom den en rödmålad bostad - ett stycke herregård der flera glimmande ljus gjorde ett angenämt afbrott emot det dunkel, hvaraf jag nyss varit omvärfd. Jag befann mig vid Stensbo kaptensboställe, der jag, redan på förhand inviterad, nu också for in. Redan följande dag gjorde jag flera besök ute i socknen. Äppelbos dal - åtminstone den del deraf som utgör den egentliga bygden - är ett flackt land, der man för ingen del klaga öfver att träden skymma utsigten, och ej heller besväras vandraren der af många backar, enär större delen af dessa fält äro så jemna att de kunde tjena till en försvarlig exercisplats.
Äldsta byn är Sählen, hvilket sjelfva namnet äfven tillkännager, alldenstund fäbodar i dessa trakter fordom kallades sälg- eller sählbodar och dylika ställen som man vet vanligen varit första upphofvet till den egentliga bygden.
Den förste som här byggde, säges ha varit en zigenare eller skojare, vid namn Äpple, efter hvilken socknen sedan skulle ha blifvit uppkallad. Såsom skäl för detta påstående, hvilket är rakt stridande emot det som Hylphers i sin Dalresa upptagit, anförs att socknens invånare ännu i dag kallas Äppelboskojare, såsom de ock genom sjelfva sitt utseende och lynne röja sig vara.
Äppelbo har äfven midt in uti socknen varit bebodt af Finnar, efter hvilka en gård i Nordanbyn ännu i dag kallas Finngården. Flera af denna stam skola äfven ha bott söderut i trakten af Rågsveden.
Men äfven Lappar hafva här strövat omkring med sina renar - socknen till stort förfång - ända till dess de genom en viss kapten Fahnehjelms försorg blifvit bortdrifna. På den plats der detta vandringsfolk företrädesvis uppehållit sig har byn Lappheden sedan uppstått.
Vid hvad tid socknen först blifvit bebyggd vet ingen att uppgifva. Hvarken döda eller lefvande fornlemningar gifva några upplysningar härom. Af förra slaget finnes också knappast så mycket som ett jordfynd af märkvärdigare beskaffenhet.....
Busjön heter ett temligen ansenligt vatten som nordvest ifrån Hundflen ligger omslutet af skogiga stränder. ... Vid pass en fjerdedels mil vester om kyrkan ligger en myr som heter Trannflött. I den har en man vid namn Liss Carl som genom hängning afhändt sig lifvet för omkring 200 år sedan blifvit begrafven.Han hade bott i Ofvanheden, men när hans lik derifrån skulle bortföras bar man det ej genom dörren, utan bröt upp tiljorna och gräfde sig under tröskeln, hvarefter det på denna väg togs ut. I nämnda myr finnes äfven en stor sten, invid hvilken man förutspått att en herregård i framtiden skall blifva uppförd.
En mil v.s.v. ifrån kyrkan ligger den så kallade Brudskogen - en utmark der Äppelbofolket har flera fäbodar. Denna skog skall ha fått sitt namn derutaf att en ung kulla i den blifvit af trollen fasttagen och klädd till brud - naturligtvis för något af dessa trolls egen räkning. De hade härmed hunnit så långt att blott ena handsken fattades i bruddrägten, då någon af flickans anhöriga kom och räddade henne.
Den vandrare som ifrån Brudskogens fäbodar går österut, anträffar när han hunnit vid pass 1/8 mil framåt en liten göl, som för sitt ljusa genomskinliga vattens skull, kallas Lyskärn. En man ifrån Sählen kom en dag att meta i denna kärn och fick då invid stranden se en mängd silfver-penningar liggande i en hög. Dessa vågade fiskaren likväl icke på eget bevåg bemäktiga sig, utan for i stället tillbaka efter någon hjelpare. En sådan erhölls också men när de båda återkommo var skatten försvunnen.
Och för att nu slutligen i några få ord karakterisera denna menighet vilja vi för att vara så opartiska som möjligt, endast upprepa tvenne Äppelbobönders egna ord. Den ene af dessa bedömde sina sockenboer sålunda, att de äro "mer vingliga af sig än andra", emedan "de gå i de norrske tankarna" och i den andres mun hette det, att Äppelbofolket är "ett stelt, argut och ilsket folk."



1888 fanns här en annan legend, bland jägare i synnerhet, Gustav Schröder.
Hans närmaste boställe var Siknäs i Venjans socken, nu Mora kommun.
Han var till professionen överinspektor i skogen åt flera bolag bl. a. Korsnäs. Sedan han vid 64 år gick i pension, flyttade han till Stockholm och påbörjade sin författarkarriär.
Böckerna innehöll jägarhistorier och blev snabbt populära. En sådan historia utspelade sig i Äppelbotrakten och med deltagare härifrån. I boken heter kapitlet: "Björnen vid Flögsjön". På denna plats sammanstöter Järna, Venjan, Äppelbo och Malungs socknar.
Björnen hade spårats i Äppelbo och jagats i flera dagar, men ingen fanns som var kapabel att skjuta den. Det var då som Schröder kontaktades tillsammans med en känd björndödare från Lima samt några äppelbojägare. Slutligen ringades björnen in och sköts av Limajägaren. Det var den siste björnen som skjutits i Äppelbo (andra menar att den sköts i Nybofjäll), tills nu 1999, då skytten hette Bror Erik Ehnström och björnen också sköts nära Malungsrået.
En filosof Pontus Wikner besökte 1865 sin bror som bodde Skördåker i Malung. När han reste hem beskriver han vägar m.m. som usla och nästan ofarbara. Sitt första hästbyte gjorde han i Äppelbo och skriver:"Om du såge den char, hvari författaren till filosofens morgondrömmar nu skall färdas, så skulle du le i ditt hjerta".( Utdrag av ett brev)
Den kanske mest kända reseberättelsen har nog skrivits av Karl- Erik Forsslund:"Med Dalälven från källorna till havet." Omkring 1925.
Detaljrikedomen gör det svårt att välja ut allmängiltiga beskrivningar, men jag får göra ett försök:
Stora landsvägen från Malung ... går genom skog mellan sjöar och tjärnar. Når snart Brindbergets högt belägna gård och fäbodar. I Brindberget bodde i mitten på 1800-talet soldaten Löf. Löf Olas eller Brindbergs Olof Olssons gård bland höga björkar har stor och härlig utsikt; skymtar av bygden i dalen, berg runtom i fjärran. Landsvägen går förbi under lövvalv vid en stenmur, en verklig tunnel eller port av grönska - det är porten in till Äppelbo.
Vägen går utför ... så närmar sig vägen Busjön, störst i socknen. Dess största tillflöde är Hunån uppifrån Malung ... från Råforsen på sockengränsen rinner den ner till Kvarntjärn där ock en bäck från Enristjärn och en från Svarttjär-narna mynna; öster därom resa resa sig Skärberget (av skäl el.sköl = klipp-stup) samt Västra och Östra Röskåsen, och därovan i socknens allra nordli-gaste hörn breda sig Skvalumyran, Slipstensmyran, Stormyran från vilka Flygarbäcken och andra flyta norrut till Malung.
Från Kvarnsjön ringlar Hunån åt söder mellan småtjärnar och mellan fäbodar, genom Hunutjärn och mynnar ut i norra ändan av Liss-sjön, Busjöns nordligaste vik. ... Långnäset, Öna och Jundersholmen samt på västra stranden udden Dammnöbba, båtstan vid Stortjya fäbodställe. Det är ofantligt fint beläget en härlig vall med ljuvliga jämna lindor, ... ungdom har också ofta sommarutflykter hit i båtar, ... det kallas sikajokki.
Risberget mitt på Järna rå med ett stort fäbodställe på södra sluttningen, förr det främsta i Äppelbo, fullt av kullor var sommar, där firades midsommar och var alltid roligt och fint. Även potatis odlas här. Den stora fårahjorden, ända upp till 300 får, som släpps här på sommaren, många med bjällror ger ett muntert klockspel.
Sör om Risberget reser sig vid Varglomyran, Furberget, där finns ett gammalt björnide, där sköts sista björn i Äppelbo (?), omkring 1860 av socknens siste björnjägare soldaten Rosen, som dog 1917, 75 år gammal.

Söder om Busjön dyker rullstensåsen upp ur vattnet igen, den smala Lämåsen med båthus och båtsta. I kanten av Horsmyran stiger intill landsvägen Nötbergets skogskulle, nedanför den växer omkring 7 m. öst om vägen på Welam Erik Magnussons mark en märklig klot-tall (omkring 10 m hög och omkrets vid brösthöjd 1.56 m.) lagligen fridlyst 1922.( 1998 nerblåst och upphuggen)
Ett ståtligt berg är Hunflen - så är dess rätta namn?, det kommer tydligen av Hunån och har intet med Hund att göra, (se karta: Hunstjärn, vid bergets södra fot) - med sina 510 m.ö. h.
Andra berg syns, i sydöst den storståtliga bergskedjan sör om älven, den ena branta rundvälvda kupolen bredvid den andra; närmast Knösarna, Igelberget, Lövberget, Öratjärnsberget, bortom och över dem det långsträckta Holberget med två toppar, det mäktiga Hummelberget, Millbors- berget nära älven, mustigt skogmörka med nakna fläckar av fall och ljusa av fäbodvallar - och starkt blånande åsar i fjärran.
I Hunflen liksom i Kullsberget nere i söder finnas gångar av småkornig till medelgrov olivindiabas
.... mindre partier av Vansjögranit finns i Sorsansberget, Knösen eller Brudskogsberget... en bit sör om älven mot Järnagranit intill sockengränsen, söder därom mot ännu ett mindre område av Vansjögranit i Hummelberget, Holberget m. fl. och söder därom mot ett större fält av porfyrer och porfyriter, som bilda största delen av sydöstra Äppelbo och hela södra Järna.
Dessa höjder stå som en mäktig obruten och obrytbar ringmur och som den tryggaste och trognaste livvakt runtomkring den öppna dalkitteln kring älven och Noret, Busjöns korta slingrande utlopp, där all socknens bygd helt är samlad med undantag av finnmarken längst ner i södra kanten. Dalbottnen är jämn och rätt vid, men ger ej intryck av någon större enformig slätt; den är beströdd med dungar både av löv- och barrträd, mitt i bygden är älven bitvis kantad av stor skog. Bebyggelsen är i det hela tämligen gles, gårdarna ligga för det mesta spridda och titta fram mellan eller ur dungarna, mer eller mindre slutna var för sig, en enda gård kan vara som en hel liten by ofta i grönska och blomstring, särskilt syren och rönn rikligt, och renfana lite varstans vid stugväggen. Vid Äppelbo växte Lind, skriver Linné.
...Ett ovanligt förnöjsamt och tålmodigt folk, lite långsamt, här har ingen bråttom - man får en ljuvlig känsla av att här befinna sig fjärran från all nutidens oro och jäktan. Och skygghet viker snart, om den alls finns - många ha varit i Amerika, somliga flera gånger; man möter en stor vänlighet ofta hjärtlighet, trygga och säkra människor, tillgängliga och gladlynta, språksamma och sällskapliga; det är roligt att vara tillsammans, om man ock får sitta och vänta på en före-läsning ett par timmar över utsatt tid, när skioptikonapparaten krånglar. Ej så få vackra ansikten, särskilt bland de äldre; och nästan alla glada åt att hjälpa och stå till tjänst och visa vad de ha; är det ock modärnt och "fint" i nystugan, så hålla de dock numera rätt styft på det gamla, de ha kvar - möbler och bohag, tennstop och dräktplagg och isynnerhet sägner, låtar och visor. Här finns mycken lust för sång och musik...
Folklynnet är vekt och mottagligt, skriver Johannes Skoglund, de flästa äro radikala: socialde-mokrater, vänstersocialister och kommunister räkna omkring 60 röster var, och grunden därtill är i allmänhet ett idealistiskt tänkesätt; bildningsnivån och det ideella intresset är ovanligt starkt. Egendomligt är att sådana vänsterpolitici tillhöra den på kristlig grund stående, Blåbands-föreninmgen och t.o.m. religiösa samfund. Och ännu egendomligare; organisten och en ledande vänstersocialist väckte förslag om anställande av församlingssyster, vilket dock ej kunde genom-drivas på kyrkostämman. - Ett präktigt, arbetsamt och sparsamt folk, som nu helt avtvått det, forna spenamnets vanheder - av den gamla vildheten kan väl numera knappast någon gnista skönjas. Till stor del verklig bondeadel; ynglingarna stanna i regel hemma och vill inte bort, inte lämna jorden - något som tagit sig uttryck i en visa eller gånglåt med orden:

Skriven av Vifors Erik Larsson,Ja,sälla är de ynglingar, som slipper gå att tjäna,
som hult får vara hemma hos sin hulda far och mor.
Jag är liksom ett lamm i främmande land, lik
fåren ibland ulvar får´ jag träla mig fram.
Att sörga för sig själv, det räcker nog väl till, se
får de andra leva uti världen som dom vill.
Så långt K- E. Forsslunds reseberättelse.
 

Varför inte göra en resa till finnmarken i fantasin, nu 1998?
Vi startar vid Berghedens skola och färdas mot Tyngsjö, vid första T- korsning tar vi till vänster och är då snart i byn Sörombäcken (vi passerade just en bäck), där finner vi en vägvisare pekande mot Nybofjäll. Vi svänger dit. (En parentes; Kennet Eriksson, rallyföraren, bor i näst sista gården till höger.)
Vi kommer så till en före detta grusgrop, där man tills helt nyligen (1994) har haft ett asfaltverk. Vi fortsätter och åker förbi avtagsvägen till Brudskogen och Öratjärn.
En nybyggd bro över Granån åker vi på och ser en skylt om en klocksten, den har enligt legenden hamnat där när trollen hörde den första kyrkklockan och skulle kasta stenen på kyrkan, men den nådde inte riktigt fram. När vi reser vidare ser vi snart fina timmerhus till höger, en sommarby.
Snart åker vi också förbi vägen till Risåsen fäbod och ser en tjärn till vänster innan vi åker över Granån igen. Vi ser då en ny vägvisare till Brudskogen, nu från söder, men den åker vi förbi, och turen går över skog ett tag tills vi ser en jättestor slogbod med invändig öppen spis. Vi är vid Brusbäcken. Vill vi stanna och fika kan vi göra det, eller dra en öring i bäcken, om fiskekortet finns med.
Men vi åker vidare och åker jämsides med Granån. Är vi djärva (vägen är sämre här) tar vi vägen till Kullsarvet och ser snart dammen vid Granån, där man utvinner kraft för eget behov.
Vägen här är privat, men har vi ärende kan det nog fördras. Så om vi åker vidare får vi snart se Uvberget till vänster och Moxkölen till höger. Här finns det gott om fågel på våren och sommaren. Uvar har släppts här, men de stannar inte så länge. Vi hoppas att de återvänder en dag. Vid Moxkölen häckar två av Äppelbos få tornfalkar. Här går också vägen till Skärtjärnen, före vändplan börjar en markerad led som slutar vid Skärtjärnsgruvan, som aldrig blev någon gruva, en av alla försök som gjorts runt om i bygden och bergen för att hitta koppar. En systergruva till Falu koppargruva har man trott sig finna här någonstans?
När vi just lämnat detta område och vägen sluttar mot Ärtån, kan man till höger få se ett vindkraftverk och en radiomast. Dessa ägs och används av en privatperson som har sitt sommarnöje här.
Ja, vi åker vidare och efter en ganska lång tur genom enbart skog kommer vi till Ärtån, som kommer från Ärten, sjön som känd för sina vackra stenar.
 

Nu blir vägen sämre, men inte omöjlig, så att färden kan gå vidare, och slutligen kommer vi fram till Ärtberget, här bodde förr en välkänd fiolspelman som lämnat fina och riksbekanta låtar efter sig. Vem har inte hört Gånglåt från Äppelbo, t. ex. Den har Ärtbergs-Kalle gjort.
Åker vi till höger i Ärtberget så långt vägen räcker när vi håller höger hela tiden, kommer vi till Kalles före detta hem, nu bara en minnestavla och några buskar som vittnar om gammal bebyggelse.
Nåväl, vi åker tillbaka till huvudvägen och fortsätter, men vad är det som vi ser lyser på vallen? Jo, visst är det brandliljor som står här så fint mot det gröna gräset, vad trevligt!
Är det tidigt på våren kan vi också få se någon ormvråk segla i skyn.
Vår färd går mot Sågbyns skola. Här fanns sommartid en utställning av konst, och kaffe kunde också köpas(1996)
Efter kaffet åker vi ner till Sågen- Tyngsjö- vägen och svänger av mot Tyngsjö, dvs. höger. Det ser först ut som om vi kommit till Norge, vägen är lagd i serpentiner, men det rättar till sig snart och vägen blir mer "svensk" igen.
Vi passerar nu Sågbyn på baksidan mot förut och kommer till avtagsvägen till Långmarken.
Genom byn går Värmlandsgränsen, och just vid gränsen stod en gran av ansenlig storlek kallad prästgranen, den har nu blåst omkull, men det finns andra ståtliga granar kvar i dess ställe, så att: Gå ner och titta, du är på historisk mark.
Om vi väljer att inte åka ner där, fortsätter vi framåt, mot Lakoberg. Men innan vi kommer dit stannar vi till vid Vålåfjäll. Detta är ett av finnmarkens äldsta boställen. Här växer också ädla lövträd: lönn, ek, ask, poppel samt lärkträd ett barrträd som fäller sina barr varje höst.
 

Vi fortsätter sedan mot nästa etappmål, Lakoberg, som också hör till de verkligt gamla boplatserna. Det var här som den skogvaktare bodde som såg till att lövträden kom hit till finnmarken för så där hundra år sedan. Så att här finns de alla, och en oxel dessutom.
Blommor har vandrat ut i ängarna här också, såsom borstnejlika, bergenia och krollilja. Men även körsbärsträd, eller snarare buskar, finns här.
Vi återvänder till stora vägen, och om man inte har rastat ännu finns det ett bra ställe vid Lakotjärn.
Resan fortsätter mot Nybofjäll, och det skulle vara ett misstag att inte först åka ner till Magnusson på Päckfall, för han har både blommor av skilda slag och goda grönsaker. Men vi får inte stanna för länge om vi skall hinna med resten av resan.
När vi fortsätter kommer vi snart till avtagsvägen mot Äppelbo, 25 km står det, oj, har vi så långt kvar hem!
Om vi vill se smörbollar, om årstiden är den rätta, kan vi stanna i Nybofjäll, för här finns de. Och fina gamla hus som vi kan titta på finns här också. T. ex. en bergsmansliknande gård högt uppe på berget som Gunde Johansson, sångaren, beskriver sålunda:" Tvåvåningsgården Berget från tidigt 1800-tal sägs vara resultatet av ett kappbygge. Bergets ägare byggde högst och vann. Utanför står en över 200 år gammal lönn och vaktar över gården".
Nåväl, färden går vidare, vi närmar oss vattendelaren mellan västerhav och österhav, och snart bär det utför mot Gransjöberg och Gransjön. Vi ser bara en skymt av stugorna från vägen och sjön syns inte alls. Man kan däremot se hela Gröntjärn, som är intressant på två sätt. Först för sin fina självföryngrande öring och sedan för sjöns unika bottenflora, vattenpest, som man vanligen har i akvarier, men här trivs den förträffligt, och det tycks öringen gilla också. Det finns en legend om att Gröntjärn har två bottnar, den beror säkert på att den ena består av vattenpest och under den en riktig botten.
Färden går så vidare utför berget och snart är vi på nytt vid avtagsvägen mot Kullsarvet, men nu åker vi förbi för att återvända till Äppelbo.
Omkring 60 km. lång har resan varit, men vi har fått se mycket av vår vackra natur. Om vi har haft turen med oss kan vi ha fått se både älg, räv, hare och rentav någon björn, lo eller varg. De senare har setts tid efter annan här omkring, och vittnesbörden blir fler för varje är.
I Sågen gick två vargar på bron över Svartälven mitt på ljusa dagen hösten 1995.
Lycka till på resan och håll ögonen öppna!

En alternativ resa efter Ärtberget är över Sågen, Laxtjärn, Kroktorp, Eldforsen och Vansbro till Äppelbo.
Tillbaka i västerdalen kan nämnas att i Äppelbo finns affärer på tre ställen, ett bibliotek som är öppet två kvällar i veckan, ett vandrarhem med second hand- butik och servering samt postpaketutlämning. Småindustrier finns också, som sågverk, smide, hustimring, hantverk av olika slag. En grundskola finns också från klass 1 till 6, sedan bussas eleverna till Vansbro för klasserna 7 - 9. Barndaghem och hem för gamla finns på Bergheden. Med andra ord sagt; Äppelbo är en socken i tiden.
 

Referenser:Linné i Dalarna 1734. Abraham Hulphers resa 1757. Johan Gottlieb, Henric, Hans Jacob och Fredric Gahn tills med Johan Isac Adelswärd 1765 gjorda Dalaresa.. Carl Axel Gottlunds resa till finnmarkerna 1817... Maximian Axelsson vandring i Finn-marken 1855. Gustav Schröders berättelser 1852, och Karl- Erik Forsslund 1925.

Nedtecknat 00 01 25 i Äppelbo av Ingvar Johnson