Spelmannen Brandt Henry Eriksson
Foto John-Erik Christians
Spelmannen Brandt Henry Eriksson har avslutat sin livsvandring, han skulle ha fyllt 94 år detta år.(2005) Det är inte lätt att teckna en minnesruna efter en så färgstark person som Henry. Dragspelet var hans instrument genom hela livet. Otaliga är de dragspel som han har "konsumerat".
Att vara på kalas och spela på 30, 40 och 50 talet när han
var i sitt livs höjdpunkt, innebar väldiga påfrestningar på dragspelen.
Kalasspelningar på den tiden försiggick i de flesta fall i hemmen eller
ute på nån loge, det var dåligt med samlingslokaler då. Henry satt i
nått hörn och spelte, rätt som det var kunde han utan föregående varning
kasta sej framstupa ut på golvet med dragspelet under sej, ropande i
högan sky.
Detta gav ju upphov till skratt och skrål bland dom som dansade. Ibland
kunde han komma på kalas med nån epatraktor av senaste snitt. Dom var
för det mesta alldeles nyss fardigställda och skulle provas, det var en
ram som han hittat nånstans och kapat av. En motor, fyra hjul en
rattstång hjälpligt fastsatt så han kunde styra, sittplatsen bestod i de
flesta fall av en låda i någon form. Dessa traktorer var en sevärdhet,
med Henry bakom ratten in ibland på nån loge bland festmänniskor som
flydde för livet, då var han i sitt esse. Henry hade köpt sej ett dyrt
dragspel, som skulle hemlighållas för sin far Brandt Erik. Nu bar det
sej inte bättre än han kom ut på kalas och vart väl kanske för mycket
påverkad av starka drycker. Omdömet trubbades av och hemlighållandet av
dragspelet blev glömt, man kan då se Henry på söndagsmorgonen gående
genom Ovanheden dragandes dragspelet i gruset bakom sej. Så var det med
det, va Erke sa förtäljer inte historien.
Henry blev en av dom första vid samlingarna som förekom på Tabärge i
Könsta där Gustav Eklund bodde vid sina besök i Äppelbo. Dit kom Ivar
Stolpe, Emil Karlsson fastighetsmäklaren från Malung, Joel Brandt,
Herbert Brandt m.fl. Detta blev upphovet till Tabergs kapell. Henry var
den som alltid ställde upp med sitt spel, han trivdes verkligen i detta
gäng med historier och musik. Henry var väldigt duktig på hur ackorden
var på spelet tillika tonartema. Han hade tidigt börja spela marscher
och kunde otaliga såna, hans spel var alltid lite speciellt med sina
stöttiga fulla ackord.
När vi skulle stämma våra fioler mot hans A på spelet, sa han alltid när
de var rätt," no e hä rakt". Henry var ju en verklig mekaniker,
intresserad av allt som kunde rulla. Han var tidigt ute och körde åt
Gruv Valfrid i Uppsälje som var den tidens store man på bilaffärer.
Åtskilliga är de historier som varit om dessa förder, 1930 talet var väl
de vildaste åren. Han blev senare anställd av SJ som reparatör efter
Västerdalsbanan. Det berättas om när några stycken står på vägen vid
Hjortmans en kväll och dom hör en motorcykel komma ifrån Malungshållet,
då säger Henry, han da e hä nä fel på, vi lär ta stöpp på an. Han talar
om för vederbörande, att du har nä fel på cykeln, hä da går int.
Malungsbon han skrattar och fortsätter utan vidare, men det gick inte så
lång bit förrän motor säckar ihop, skuren.
Henrys dröm tror jag inte var ett lugnt familjeliv med ordnade
förhållande. Det var kvarnen vid Risforsen som en tid upptog hans tid,
där man ofta kunde se honom naken i det kalla vattnet, ibland helt under
vattnet rotande med nån turbin eller annat som skulle ordnas. Emellertid
fattade han tydligen tycke för Mört Greta ve Korsnäsgården, där hennes
bror Helmer var skogvaktare åt Korsnäs. Det föddes en dotter, Birgitta,
jag tror inte att Henry var den som var ute och skjutsade Birgitta på
olika arrangemang som nutidens föräldrar gör. Det var så många andra
saker som drog. Det finns mycket att orda över Henry, men jag sätter
punkt här,
med att tacka för alla trevliga stunder under många år.
Text:
Henrys släkting och den näst siste nu levande i Tabergs Kapell, Erik
Johansson.
Bilder: John-Erik Christians