"Glade Vifors Erik har lärt sig spela av näcken"

Erik "Knaggen" Johansson har skickat en artikel som hans mor, Lilly Eriksson, skrev i Mora Tidning, förmodligen 1962, om spelmannen Vifors Erik Larsson (1878-1966), en munter man som handlat med hästar och var fullt övertygad om att det fanns en guldåder tre, fyra meter under hans hus. En annan Äppelbospelman, Ivar Stolpe, har sagt om Vifors Erik att han spelade mycket rent och med stadig takt.

En frostig vinterdag gör jag ett besök hemma hos snart 84- årige Vifors Erik Larsson på Stensbo, en av Äppelbos äldsta fiolspelare. Han är pigg och glad och berättar att han lärde sig spela fiol när han var sju år gammal. Han tror att han blev inspirerad av näcken när han som liten satt vid Risforsen då hans far och mor höll på med slåtterarbete på en äng i närheten. Han tyckte att det lät som musik när forsen brusade och virvlade utför stenhällarna och beslöt sig för att försöka fa en fiol att låta lika. Det var Haga-far eller Res Nisse, som han kallades, som hjälpte honom att komma igång och det lyckades riktigt bra. Innan han var åtta år hade han spelat på många danser. Hans största upplevelse var när han fick spela tillsammans med Leisme Per på en dans i Mariagården på Viforsnäset.

Vifors Erik berättar om en måndags- morgon, han var åtta år och han kom från en danstillställning i Täppgården i Rågsveden där han spelat hela natten, fiolen hade han under armen, när han kom till Horn mötte han Dalén som var hans lärare och en mycket bister herre. Men rättvis, tillfogar, Erik. Då blev Erik rädd och trodde att nu mister jag fiolen. Dalén frågade varifrån han kom på vilket Erik sanningsenligt svarade som det var. Du får följa med mej in, sa Dalén och på darrande ben följde Erik med, rädd för allt möjligt. När de kom in fick han följa med ända in i finrummet och till sin häpnad böjade läraren tala om musik och ville att de skulle spela Jänta och ja tillsammans, vilket de gjorde och då fick de höra hur det skumpade och dundrade ute i skolsalen, då var det skolbarnen, som kommit till skolan och fatt höra musiken och börjat dansa. Efter den dagen spelade Dalén och Erik tillsammans många gånger och läraren bad Erik att han skulle söka in på en skola och lära sig spela, men detta blev aldrig utav.
Eftersom Erik var socknens ende spelman under lång tid spelade han även på bröllop och brukade då gå före brudföljet in i kyrkan ända fram till altaret. Sista gången var 1923.

AMERIKAFIOLEN.

Jag undrade hur mycket han brukade få när han spelade en hel natt. Ja, det kunde bli omkring 1.25, som samlades in med en hatt, ibland kunde det väl bli något mer, ibland mindre, men dansen kunde räcka hela natten och även hela dagen och natten därpå.
I den så kallad Trossboden, som låg i närheten av Vifors Eriks gård, var det ofta dans där han brukade spela. Nu var det en pojke till som lärt sig spela, som hette Koj Pelle, han var förresten mycket bra att spela och de brukade hjälpas åt. Vifors Erik stannar upp i sitt berättande och så säger han: jag minns sista gången jag och Koj Pelle spelade tillsammans. Det var den gången i Trossboden då det kom en liten oansenlig frälsningssoldat fram till trappan och sade till pojkarna: Vet ni inte att ni spelar er rakt in i helvetet om ni inte slutar med det här. Detta grep Koj Pelle så hårt att nästa lördagskväll stod han på frälsningsarmén och spelade. Vifors Erik har spelat på frälsningsarmén många gånger för han tyckte att det var trevligt där och där möttes så många ungdomar. Han har två fioler, en som hans far köpte
i Falun och gav 35 kronor för och en som hans broder köpt i Amerika och som efter broderns död hamnade i Äppelbo. Detta är en mycket gammal och förnämlig fiol med en vacker ton.

GÅRDEN VILAR PÅ GULD.

Vifors Erik har liksom de flesta äldre i Äppelbo varit handlande. Han åkte omkring på vintern med häst och släde och sålde porslin och kläder samt tyg. Dessutom har han handlat med hästar och kor och även gjort åtskilliga skogsaffärer
Många gånger har han gått den tio mil långa vägen från Äppelbo över Avradsberg och ner till Torsby och Sunne i Värmland för att köpa djur. Sedan var det att gå samma väg hem med djuren, vilket inte var så lätt alla gånger då vägen bestod av endast en gångstig över bergen och med spänger över myrarna. Sista gången hade han 200 får med hem och följde då stakningen till landsvägen mellan Baggfall och Yttermalung. För ett får kunde han betala 2.75 till 3 kronor och efter all möda tjäna omkring 1.50 stycket. En ko kostade 35 och en häst omkring 125 kronor. Smågrisar sålde han för två kronor stycket så sent som 1914-18. Han tycker trots ett hårt arbete att allt har gått bra och han kunde röja upp i skogsbrynet vid Stensbohagen och bygga sig en egen gård. Jag kan tala om, säger Erik, att det är något särskilt med den här gården, för guldet rinner i strömmar inte mer än tre-fyra meter under grunden. Ja, inte är det märkvärdigt att Vifors Erik ser trygg och glad ut och det gör även hans hustru, som sticker emellan med ett ord då och då, när deras gård vilar på guld.
Vifors Erik minns mycket väl de första cyklarna som kom till Äppelbo. Det var Lars Knuss, Österby Lars, Zars Lars och Erik, som köpte var sin. Lars Knuss och han skrev till en firma i Malmö efter var sin och betalade 200 kronor stycket för dem.
Med längtan i rösten börjar han även tala på somrarna på fäbodvallen i Risberget. Där fanns ett 30-tal gårdar, nu är nästan alla borta. Då var det dans och lek och spelmän var Erik själv samt Lars Ryttare och Bjöns Johan.

DEN GAMLA STORBYN.

När jag frågar om det skett stora förändringar i Äppelbo sedan han var ung, så tycker han att vägen är ju mycket förbättrad och så har ju bostadsförhållandena förändrats till det bättre och broar har vi fått över älven. Så byggs det ju mycket mera nu, till och med att de håller på att återuppbygga Storbyn, det sägs ju att den byn skall vara den äldsta i Äppelbo. Erik kommer ihåg några av de gamla gårdarna där, t. ex. Koj-gården, som låg där Brinbergs Olas gård nu ligger. Där fanns en arrest med galler för fönstren och den som skötte om arresten hette Norberg och var korpral i Västerdals kompani. Där nuvarande Korsnäsgården ligger fanns en gård där soldaten Berggren bodde. Han var morfar till Myr Anna. Mellan landsvägen och gravkapellet låg Dundergården. En mycket stor gård och han minns mycket väl när den brann ner. Där fanns affär och gästgiveri och här gjordes många hästaffärer. Här var en väldig rush när alla barn var hemma. Det var Lars, Fredrik, Johan, Anders och Pelle, den senare blev ingenjör och några av pojkarna for nog till Amerika. Dottern Anna blev kapten i frälsningsarmén och Karin blev bondmora Nordibyn. Dunder- far själv hette Lars Larsson och var bror till Nolkaris Erik Larsson, fanjunkare i frälsningsarmén.
Hur många gårdar det fanns i Storbyn kan Vifors Erik inte säga bestämt, men han är mycket intresserad av att ta reda på det , även hur många människor, som bodde i Äppelbo för omkring 400 år tillbaka. Det har jag lovat att han skall få veta, så långt det går att ta reda på och till detta har jag även lovat återkomma en annan gång.
När jag lämnar Vifors Erik håller han på att stämma sin gamla Amerikafiol och bjuder mig välkommen in en annan dag när han tätt mjuka upp fingrarna, då skall han spela så som näcken lärt honom.

Lii.
Signatur för Lilly Eriksson